Att vara vänner

Styrde kosan mot åkern idag eftersom alla vägar är skarpa. Det finns väldigt mycket gammalt gräs på den så jag var lite skeptisk, (pga snubblandet) men hade redan bestämt att ett dressyrpass skall vi köra så får det gå som det går.
 
De första två minuterna snubblade hon 4 gånger, tills hon kom på att hon måste lyfta på hovarna. Sen gick det riktigt fint! Aldrig har hon varit så mjuk, följsam och lugn under ett dressyrpass på åkern. Ah, underbart!
 
Tränade mycket bågar och serpentiner med många galopplyften och övergångar. Hon lyssnade så fint, så fint, helt otroligt hur mycket det akademiska jobbet har hjälpt oss! Förr var hon närmast omöjlig att få ställd inåt hela vägen genom en brant båge, nu går vänster varv helt perfekt och med lite hjälp fungerar höger varv jättefint.
 
Är så glad att jag började med den akademiska ridkonsten. Trots det så tror jag inte att jag kommer att sadla om helt till det akademiska, men jag vill plocka ut det bästa från alla möjliga håll. Jag vill få ihop det bästa för Dancie och mej, det som passar just oss som handen i handsken. Jag skall aldrig sluta fortsätta att leta och pröva på nya saker, jag tror att det är på det sättet du hittar det bästa för dej och din häst! Just den akademiska ridkonsten har redan nu gett oss många superbra pusselbitar att jobba vidare från.
 
 Men ändå så kan jag inte tänka mej att lämna alla tävlingar bakom mej, jag älskar känslan av att få träna till en dressyrtävling och få rida så bra vi bara kan där inne på banan. En viss skillnad kommer nog att finnas där, hela mitt tänk kring hästen och dess individ har blivit förändrad till det bättre. Aldrig mera skall jag tänka att Dancie inte har gjort sitt bästa, att vi inte var tillräckligt bra, hon gör alltid sitt bästa just i den stunden. Vi gör så gott vi kan och det räcker mer än väl.
 
 Att göra något som känns fel mot Dancie för att en tränare säger att jag skall göra det, nej det tänker jag inte göra mera. Jag vill absolut ha all hjälp och kunskap jag kan få, men inte på bekostnad av att Dancie skall behöva tycka att det är otrevligt. Det är inte rätt mot henne, jag skall inte svika henne på det sättet. Jag anser att jag känner min häst bäst, och när allt i ridningen då känns fel och hästen arbetar mot allt jag gör, ja då kan jag säga att detta fungerar inte för oss och är det inte okej för den tränaren då så är det jättesynd, men jag tänker inte rida på ett sätt som känns fel mot min fina vän.
 
Jag vill ha känslan av att dansa fram tillsammans, ha roligt tillsammans och att vara bästa vänner i vått och torrt! Vår tid tillsammans är alltför kort för att slösas bort på saker som gör att vi inte arbetar tillsammans som ett team. Jag bryr mej faktiskt inte ett skvatt om vad folk tycker om detta, (detta klassas som mesigt för vissa människor) för så långt har jag kommit som att min häst vet när den inte klarar av en sak som krävs av henne, hon skall inte behöva göra sånt som känns för svårt, (det är inte ett nederlag att trappa ner på kraven) det skall gå som en dans, det skall vara roligt! Det gäller att hitta rätt sätt att träna på bit för bit och till sist har man kommit dit man ville, fortfarande med en glad och sammarbetsvillig häst kvar.
 
Fina lilla häst, vad jag tycker om dej! <3
 
Slut svamlat av mej för ikväll, åh om jag bara kunde det där med att utrycka mej i ord, men nej det var inte min talang. Men jag vet i alla fall själv vad jag menar, men ni andra har lite att fundera på, ha det gott!
 
/ Sofie

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0