Lätta hjärtat

Nu kommer ett långt hästinlägg. Och jag vill redan här säga att mina hästar jämförs inte med mina barn, så att ingen behöver misstycka om det. Min familj spelar i en helt annan liga än mina hästar. Med detta sagt så kan jag säga att mina hästar betyder oerhört mycket för mej! De har en del av mitt hjärta och kommer alltid att ha det.
 
Alla som läser denna blogg vet säkert att Dancie och jag har ett tufft år bakom oss. Ett år fyllt av hopp, förtvivlan, tårar, hopplöshet. Det började förra sommaren med att hon gick omkull när jag red henne. Allt som allt har vi nu gått omkull 5 gånger. Och den sista bara för en vecka sen.
 
Dancie blev utdömd av veterinären för ett år sedan. Hon kunde inte förklara varför hon hade blivit sjuk, men att hon var så sjuk så att hon borde tas bort. Hon hade ordentliga skador på det centrala nervsystemet och kunde inte fungera normalt. Jag vägrade ge upp och forskade vidare.
 
Efter att ha mätt igenom henne med Bicom hittade vi borrelia, TBE och reaktion på vaccin. Allt detta har vi nu behandlat och för en månad sedan fanns inga reaktioner kvar. Hon blev bättre och bättre ju mer vi behandlade och på sidan om så har jag också haft en equiterapeut som har masserat henne eftersom hon har varit väldigt spänd i musklerna. Vissa ridturer har gått utan en enda snubbling och efter varje gång tänker jag att okej, det finns hopp. För att sedan rida ut igen nästa gång och inse att hon inte hade blivit ett dugg bättre. Detta tär på en, det är en oerhört jobbig sits. Att få tillbaka hoppet och sedan mista det igen för att tro att det kommer aldrig att bli bra, för att nästa stund igen tro att det blir bra och det är ju det enda jag hoppas på. Att hon skall bli frisk igen! Min fina lilla häst som jag haft så oerhört mycket glädje av, som har hjälpt mej genom tuffa perioder i mitt liv som jag inte vet hur jag hade tagit mej ut ur utan henne.
 
För en vecka sedan stack vi ut i skogen på en tur i mörkret. Dancie var pigg och framåt och ville har full fräs på, jag älskar den känslan, då vet jag att det är en bra dag, att hon är glad och lycklig och vi kan galoppera på utan att behöva vara orolig över att hon skall stupa omkull. Det är det som är så hemskt denna gång, att jag  inte visste att det skulle hända. Hon snubblade inte en enda gång och plötsligt när vi kom travande så föll hon ner på knäna! Jag föll av, höll tyglarna i ett krampaktigt tag eftersom jag vet att Dancie sticker iväg om jag inte kan hålla i henne. Nästa sekund rycker hon med huvudet och jag tappar tyglarna, hon vänder om och travar iväg, rakt mot den mörka riksåttan som bara var en liten bit bort! Med hjärtat i halsgropen satt jag på vägen och pratade lugnt, såg att hon svängde på huvudet och jag fortsatte prata. Hon stannar, jag stiger upp och går försiktigt mot henne och hon väntar. Tack och lov säger jag bara!
 
När vi kom hem hade hennes etta knä svällt upp typ som en tennisboll. Jag försökte kyla och smörja så bra jag kunde. Efter tre dagar var hela benet uppsvällt. I måndags kom massören, hon trodde inte att det var något värre fel eftersom hon inte haltade. Men inte heller hon hade någon förståelse för varför hon hade gått omkull.
Igår var veterinären hit och ännu en gång dömde hon ut henne. För att citera "om du vill ha en häst att hoppa med och rida dressyr så är detta tyvärr fel häst för dej." En del av mej tror på henne, medan en del av mej inte vill tro på henne! Varför har hon då blivit så mycket bättre? Skall jag verkligen ge upp nu? Vad skall jag då göra med henne?
 
Jag vet ingenting, jag vet bara att jag inte orkar hoppas och önska för att ännu en gång bli besviken hur länge som helst. Om jag ändå bara visste... Denna ovisshet är den värsta jag någonsin varit med om. Jag vet ingenting och jag vill ingenting hellre än att hon bara blir frisk. Behandlade henne igen med Bicom igår eftersom vi hittade borrelia igen. Vet inte om det kan vara av det som hon gick omkull, känns långsökt. Men jag vill heller inte rida omkull så att hon eller jag bryter nacken, det behövs så lite och det är så stora djur.
 
Tänker nu att jag skall ge henne till våren, jag kämpar vidare ännu en gång och är hon inte helt bra då så... ja vad gör jag då?! Ingen aning, orkar inte tänka på det, förstår bara inte hur jag skall kunna ge upp...
 
Varför måste vår tid vara så kort? Jag förstår inte meningen...
Detta är ett riktigt råddigt inlägg, men jag måste bara få skriva av mej och försöka reda ut tankarna på detta sätt. 
 
/ Sofie
 

Kommentarer
Postat av: Stina

Om en människa får borrelia och/eller TBE, som inte behandlas kan följderna bli mycket allvarliga med långvariga funktionsnedsättningar, så det låter mycket sannolikt att det skulle kunna vara orsaken. Om behandlingen hjälper så är det kanske värt att fortsätta men i vissa fall blir man tyvärr aldrig helt bra. Hoppas hon blir bra!

2013-11-01 @ 05:21:35
Postat av: Eva

<3

2013-11-02 @ 06:28:06
Postat av: Johanna

Älskade vän! <3 Vad jag lider med dej.. kram!

2013-11-02 @ 14:23:33
Postat av: Sofie

Tack alla! <3

2013-11-03 @ 15:28:01
Postat av: sarah

hoppas hon blir frisk. <3<3

2013-11-03 @ 16:18:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0